Att sjunga en sista gång...

Då var ännu en begravning gjord.
En vacker kyrkogård...där även farfar ligger.
Stora gröna ytor bara ett stenkast från stora stadens alla ljus och gator.
Ett kapell så vackert att till och med prästen stannade upp och bara bad oss titta en stund.
Berget som är insprängt i salen, de många fönstren som så fint visade upp björkarna och den blåa himlen utifrån.
En ljusbrun kista med gula & blåa blommor...
En sista hälsning.
"Blott en dag" som Jag kan utantill och tårar.
Inte från mig, då det inte känns sorgligt på det där sättet att jag måste gråta.
Men från andra som annars är så starka.
En tröstande hand eller blick hjälper långt.
Farmor var en mycket speciell kvinna.
Stark i sig själv och med en vass humor.
Precis som min?
Jag har inte jättemånga minnen från när jag var liten med henne.
Men några finns kvar...
Hennes spännande och igenvuxna trädgård, med syren-berså´och äppelträd.
Ett gammalt vitt fågelbad i sten.
Hennes kålpudding och mjuka pepparkakor.
Cigaretterna.
Hennes vävstol och alla fina trasmattor som pryder mina golv.
Och alltid klädd i klänning.
Jag har fått alla mina drag från henne- samma ögon,näsa,ben & fötter.
Efteråt fick jag se en bok som tillhört henne och med en dikt på insidan, skriven med hennes skrivstil.
" Mitt hjärta har vävt en matta med många blandade trådar i. Somliga fyllda av smärta, andra hur lycklig man kan bli. I den finns trådar som värma, de bilda små mönster så kära. Jag känner att någon mig närma när lyckan kommer så nära. I den finns trådar av ensamhet som väcker till många tankar. Det är så mycket man inte vet när vi på den mattan vankar. En tråd är ljus, en annan grå och alla så har de en mening, det måste nog alla finnas ändå, för alla bildar en varm förening. "